Det här med att uppleva saker

Jämt, jämt känns inte saker så som jag föreställt mig dem. De blir aldrig så SWOSHiga och shit vad jag living in the moment-aktiga som jag förväntat mig. 
Typ som när jag tillslut lyckades leta fram kassettbandet med favoritfilmen, för tio år sedan, Djungeldjuret Hugo. Jag förväntade mig liksom att en våg av nostalgi skulle svepa över mig så fort jag tryckte på play, och att jag skulle kastas in i barndomen helt och hållet. Istället blir det snarare än jaha-känsla, var det inte mer än så här?
Eller som den hela den här dagen. Att ha en hemma-och-sjuk-och-ha-all-tid-i-världen-dag tycks aldrig bli så fantastisk skön som jag föreställer mig den. Istället går jag snarare runt och känner ingenting alls och längtar efter något annat.
Eller som att när man en grå november dag längtar efter solen och föreställer sig den sprittande lyckokänslan i hela kroppen som man får när solen kommer fram. Fan, när solen kommer, då jäklar. Då kan man äntligen levalevaleva, och allt är så bra, och man är så glad och hela världen blir till en skimrande dröm. Sen, när den väl gör det, får man framförallt dåligt samvete för att man ibland måste vara inomhus. Och när man väl kan vistas i den, då bryr man sig mest om att fota ens bara ben i en solstol och skicka till alla ens vänner för att visa att fan, vad gött jag har det. Och visst värmer det härligt mot ansiktet, men någon jäkla skimrande lyckovärld befinner man sig inte i. För nånstans i bakhuvudet är man lite uttråkad och samtidigt ligger tankarna på provet nästa vecka och vad ska man egentligen äta till middag ikväll. 
Det är bara samma gamla vardag, fast med en sol på himlen. 

Jag blir så trött på det här.
Jag vill KÄNNA. Okej?
Jag vill vara sprudlande glad, så arg att jag ser svart, drunkna i sorg och vara så fylld av fantasi och kreativitet att jag spricker. 
Det gör jag aldrig. Jag tänker att jag känner så, för att jag anar en liten vibb, men jag blir aldrig helt fylld av en känsla. Jag vill känna den ända ut i fingerspetsarna. 
Jag vill bli tagen med storm, jag är trött på detta gråa töcken. 

Och vad tänkte ni här?

Människor är så jäkla dumma ibland. Detta är dock mycket underhållande, fyfan vad kul.

Att över hundratusen människor har delat är både skrämmande och roligt. Man ba ååååkej

Hej bloggen, btw.
It's been a while. 
Vad har jag haft för mig då? Levt. Roat mig. Och sådant som man brukar göra. Ja.
Typ det här: