H.H. 7.12.13

Vet inte ens var jag ska börja. Att klä tankar och känslor i ord är alltid lika utmanande, och denna gången tror jag inte att jag klarar av det. Så har jag även svarat de flesta när de frågar hur det var - Det går verkligen inte att beskriva. 

Jag var i alla fall på Håkans konsert i Scandinavium, för er som undrar vad tusan jag snackar om. Hade knappt hunnit längta, då veckorna bara rullar på och avlöser varandra i rekordfart. Är det bara jag, eller är det fredag och måndag hela tiden?

I alla fall. Jämfört med konserten i Slottskogen så hade jag sittplats, och var även själv. När jag bokade var jag sur över att ståplats var slut, men på väldigt många vis så var det skönt. Jag slapp köa hundra timmar i kylan, jag SÅG HELA TIDEN (grymt stort plus) och även om stämningen inte var lika brutal som två meter från scen, så var den fin där med. Var rädd att folk skulle sitta ner och hålla käften och muttra lite, men icke. Även där var jag omringad av fans som stod och dansade och kunde de flesta låttexterna. 

Alltså ÅH VAD FINT DET VAR. Orkar inte rabbla mer korrekt fakta, utan vill bara få ut hur sanslöst bra det var. Bortsett från att jag var närmare honom förra konserten så var denna bättre på alla plan. Goare stämning, bättre band, bättre upplägg, bättre prat emellan låtarna, mer intimt och ja, ALLT. 

Jag ställde mig i kön väldigt sent, och tog god tid på mig, då hela insläppet blivit försenad. Jag hade nog inte ens hunnit sitta på min plats i en hel minut innan alla började ropa. Det var nedsläckt så jag hade svårt och se men det såg ut som att det stod en skepnad på scenen, var han redan på plats? Så hörde jag några välkända gitarrtoner,  en strålkastare tändes och längst fram på scenen stod han. Håkan. Allt annat var mörkt, bortsett från han som var helt upplyst. Och så började han sjunga Bara dårar rusar in. 

Ungefär då, på en gång, började jag gråta. Så konstigt. Att man kan bli så överväldigad av en människa som man inte ens känner. Att dess blotta existens, faktumet att befinna sig i samma rum, kan få alla känslor att flippa ur. Det kändes som att jag förlorade kontrollen helt. 

Dock grät jag inte under hela konserten. Efter åtminstone de fyra första låtarna hade överväldigande övergått till ett stilla välbehag. 

Och herregud vad jag sjöng. Eller skrek är väl en bättre beskrivning. Min röst försvann korta stunder, brast otaliga gånger och flera gånger fick jag kräkreflexer när jag försökte pressa ut luft som inte fanns. Kände mig helt svimfärdig då jag glömde andas alltför ofta.

Haha, jag låter helt sjuk i huvudet, jag vet. Men vad gör väl det. Ibland känns det som att alla de där gångerna man lever riktigt för fullt, eller upplever de bästa stunderna, ja de stunderna är man oftast lite dum i huvudet. För när man är alltför korrekt så slutar saker kännas. Så känns det åtminstone för mig.

Och hur vaar det nu? Att vara helt ensam?
First of all så var jag själv. Inte ensam. Om jag nu ens var det, har för mig att det var närmare tretton tusen människor runt omkring mig.
Och för det andra så var det underbart, man slapp ju prata med någon! Istället kunde jag lägga all fokus på musiken och uppträdandet. 
Trodde ändå att de skulle bli lite konstigt, men det var inte förrän i slutet, när det redan pågått i drygt två timmar, som jag insåg att jag var själv. Tanken hade inte ens slagit mig, att jag borde haft sällskap. Det hade varken varit tråkigt eller pinsamt eller stelt eller vad det nu kunde tänkas vara. Det var endast positivt. 
Skulle jag däremot haft ståplats hade det inte skadat med en vän. Gärna en starkis som kunde se till att man inte blev nedtrampad. 

Åh herregud, nu har jag skrivit långt. Well well, det här behövde komma ut och reflekteras. 

Filmade en del. Inte mycket, ville ju inte missa upplevelsen, men några snuttar från låtar jag inte var lika förälskad i och även klipp när han berättade saker blev det allt. Kanske klipper jag ihop det till en enda video, vi får se. 

Att dränkas i besvär

En underbar grej med att skriva här, är att min blogg blir till min psykolog på nåt vis.
På ett sätt hatar jag att jag har psykolog-rollen med så många av mina vänner. Det är så många som dumpar sin skit på mig, men själv vet jag inte riktigt vart jag ska göra av min egen. Menar absolut inte att skylla på någon, nejnej, det är framförallt mitt eget fel. Jag tycker helt enkelt inte om att prata så mycket om mig själv. Åsikter och tips, absolut, det ger jag gärna. Men att sitta och bara babbla om mig själv är sjukt obehagligt, tycker inte om att vara sådan alls. Då är det mycket behagligare att lyssna, ställa frågor och visa att man bryr sig. Det uppskattar andra och jag känner mig inte utsatt. 

Men ibland så kokar det liksom över, ganska ofta till och med. Och när jag nästan sprängs av förvirring, ångest eller bara allmänt negg, då är det bra att den här bloggen och dagböcker finns. 

Just nu är en sådan stund. Känner mig så sjukt besviken på livet. Inte för att det hänt något hemskt eller för att jag har någon anledning att tycka synd om mig själv eller så. Nej, för att jag undrar när tusan jag ska få börja leva? 

Ännu en gång är det såklart mitt fel, vilket bara förhöjer ångesten. Det känns verkligen som att jag slösar bort min tid. Varför pluggar jag? VARFÖR ägnar jag vardagarna åt att gå i skolan, kvällarna åt att plugga och helgerna åt att jobba? VARFÖR?

Det är ju så sjukt obegripligt. Jag pluggar för att kunna plugga fler år efter gymnasiet för att sedan spendera dagarna åt att jobba.
Och jag känner att livet måste handla om så mycket mer än betyg och löner, annars är det inte värt. 

Jag är så sjukt tacksam över mitt liv, och över att jag lever, varför i helvete slösa bort den tiden? 

Sådan frustration.

Det värsta är att den enda att bli arg på är en själv. Ingen tvingar mig, jag är fri att göra vad jag vill. Jag kan göra vad som helst, och denna otroliga frihet begränsar mig något enormt. 

För många val, för svårt att välja, blundar och lever på och låtsas som ingenting.

Suck. 

Tack, för att du lyssnar, my dear blog. Tack, för att jag får dumpa min skit på dig. 

Jag lovar, jag är vanligtvis inte så här bitter. Livet är fint många gånger.
Jag väljer bara att visa upp mina sämre sidor här, så att vänner ska slippa dem. 

P & K

Pepparkaksfil, nattpicknick & HH

Sitter i sängen under mitt fantastiskt tjocka täcke och äter pepparkaksfil med müsli. Alltså, pepparkaksfil, förstår ni vilken underbar kombination? Unnar mig det efter att ha hällt i mig äcklig proteinshake.
Annars då? Sitter med högra låret insmord i någon heat-lotion samt inlindat i plastfolie. Som om det inte vore nog har jag dessutom jumskebyxor utanpå det. Ni förstår inte hur varmt det är. 

Idag har varit en superdag. Don't know why, har inte hänt något superultimat eller så, men hela dagen har varit fylld av fina småsaker. Till exempel, så var jag i skolan två timmar tidigare än nödvändigt som spenderades åt att se på fotoprogram och julkalendern<3. Den verkar faktiskt himla bra, ska försöka följa den i år. Är ju otroligt mysigt, oavsett hur gammal man är.

Den här gulliga bilden föreställer mig och Linn i onsdagskväll, då vi begav oss ut på nattpicknick. 
Hittade en mysig trappa som vi satte oss i, åt mackor  & nyttiga chokladbollar och lyssnade på Bon Iver. Pratade bara massa djupt, känns inte som att man kan göra något annat i kolsvart natt under stjärnor. 
När man gör sådant, som man vanligtvis inte gör, och egentligen inte "borde" göra, får man plötsligt insikt över hur många grejer man faktiskt inte gör på grund av enda anledningen att man "inte gör så". Faktumet att folk blev förvånade och hajade till när vi berättade om våra planer är egentligen lite läskigt. Det är så inrutat allt vi ska göra. Vakna, äta, jobba, äta, sova. Kanske klämmer man in lite film, eller träning. 
Att gå på nattpicknick må låta fjuttigt och pluttigt, men det fick mig ändå att få perspektiv. Som att man hoppade av  sitt ekorrhjul och ställde sig och tittade på alla andra som fortfarande är fullt upptagna med att springa i sina hjul. Och man undrar varför? Varför slutar de inte och varför brukar jag själv springa där? 

Blir galen på normer och regler och annan skit som hindrar en från att leva sitt liv på riktigt. Utan istället lever man det som alla andra redan har levt tusentalsgånger, för varför göra något annorlunda? Detta är ju tryggt, och tryggheten får man ju inte lämna, eller? 

GAH. Nu blev jag frustrerad.
Godnatt

På lördag blir det Håkan. Taggad till tusen. Herre vad underbart.