Hon kunde vara någon annan, någon bättre, om hon slöt ögonen

Justja. Vill ni veta något fint? Något som är himla himla fint.
Jag ska på Håkan den 7 december, i Scandinavium. Helt jäkla fantastiskt.
Tyvärr så hann jag inte få tag på ståplats, då jag var väldans trög på att boka, så jag har sittplats. 
Men tur är väl kanske det, då slipper jag irriteras av armbågar i halsen och stora ryggar mitt framför ögonen. 
Och jag känner inte en endaste klok människa som förstår att det inte är ett par nya jeans som man ska lägga pengar på, utan det är konserter. Resor också givetvis, resor och konserter. 
Så i brist på kloka vänner ska jag alltså gå dit själv. Lite underligt och ovant kanske, men bara det är ju något positivt. 
Huvudsaken är trots allt att Håkan är där. Och jag då. Det är det enda som är viktigt.

Ett klent försök till att klä nuvarande tankar i ord

Drömmar, fantiserande och nyfikenhet. Tre abstrakta ting som på ett sätt känns ganska typiska för mig, samtidigt som jag mer och mer på sista tiden behöver jaga dem. 

Jag vill känna mer än vad jag gör. Jag vill vara en färgglad kraftig explosion.

Men en explosion kan inte vara, den är över lika fort som den uppstår. Det är det som är problemet men även hela grejen. För om den hade varat, om den hade varit bestående, hade den också mist sin power och ta-en-med-storm-kraft. 

Istället får man vänta i sin för tillfället gråa värld. Att febrilt försöka pressa fram ett POW fungerar inte, utan man får helt enkelt tålmodigt vänta på när den dagen dyker upp. 

För ingenting består och allting har sin tid. 

Förresten, ni icke-existerande bloggläsare, kom jag ej in på Hvitfeldtska. Eller ja, de hade helt enkelt ingen plats över.
Så nu är jag alltså fortfarande en Nösnäs:are men också en beteendevetare (hm, är det inte du som är emot stämpling av folks pannor?). 
Apropå parentesen känns det lite underligt. Imorgon ska vi ha en "Vad är en beteendevetare-dag?". Plötsligt är hela gruppen på ett visst sätt, som ska bete sig si och så och vi är inte längre unika utan på ett precis som alla andra beteendevetare.
Eller så överdriver och överanalyserar jag, vilket varken vore speciellt ovanligt eller förvånande. Nåväl. 

(Kan man använda sig utav ordet "nåväl" utan att låta som en gammal skröplig gumma? Inte det? Okej då. Ursäkta, det ska inte upprepas.)

Och jag var 17 år, ville inte va den som blev kvar

Åh, vad jag har längtat efter att få skriva här. Längtat efter den stund då jag ska ge mig lite tid att rå om min lilla bloggis. Nu har jag iofs suttit en bra stund och redigerat bilder att lägga upp här, men jag blev liksom inte riktigt klar, så den bildbomben blir någon annan dag.

Det kryper i kroppen. Jag vill mer, så himla mycket mer. Se mer, upptäcka mer, upptäcka mer, lära mer, växa mer. Dessutom är det så himla mycket i mig som vill komma ut, uttryckas. Men det är så abstrakt alltihopa - en känsla av något som kan komma att bli en låt, en text, en dröm, en bild. Det är så svårt att säga, så svårt att få grepp om. Det kommer små små fragment av känslor och idéer, oftare och oftare, som en varning inför att det snart bubblar upp och kokar över. Jag längtar.

Nej, fan. Fan vad jag pratar i gåtor och flummar sönder. Men trots att abstrakta ting kan kännas tydligare och, på så vis, enklare än konkreta. Så är det så förbannat svårt att hålla sig inom ramarna att konkreta grejer många gånger är svårare ändå. Ja.

Jag längtar till skolan. Dels för att detta lovet inte vart det minsta lovigt eller avslappnande ö.h.t med alla dessa jobbtider. Att börja plugga ska bli skönt.
Dels för att komma tillbaka till rutiner. Säga vad man vill om dem, men det är åtminstone skönt och tryggt. Rutiner i lagom mängd, och med regelbundna avbrott, är underbara.
Dels för att jag inte vet vad jag väntar mig, alls. Vilken skola ska jag ens gå? Skolan börjar om cirkus en veckus, och jag vet inte vart jag ska gå, vilken befriande känsla.

Jag hoppas, hoppas på att jag kommer börja Hvitfeldtska till hösten. Kanske för att de flesta råder mig att låta bli. För att det ligger så långt bort. För att pendla är så jobbigt. För att jag kommer få lägga så mycket tid. 

Som att det var det viktigaste, pendlingen. Som att man ska välja skola endast pga sträckan mellan den och hemmet. 

Jag känner mig som en rebellisk fyraåring som precis insett att det inte finns något roligare än att göra tvärtemot vad alla andra säger. Men det spelar ingen roll, kalla mig omogen men jag vill så gärna ta ett eget beslut, bara för min skull.  

Dessutom skrämmer det mig, och det är bra. Jag kommer växa genom att byta skola, att komma in i en klass där man inte vet något om någon. Hoppas hoppas

Dessutom nr 2 känner jag ett sådant behov av att komma bort. Eller nej, inte för att komma bort ifrån något, utan för att komma till något. Jag har bott på en jävla ö (man ska dock inte säga jävla, för den är bra fin på många vis) i hela mitt liv, i 17 år och snart får det vara nog. 

Det tråkiga är bara att det inte är min egna vilja. Eller jo, klart. Men det hör ju till den här åldern, jag är i den fasen utav mitt liv - precis som att det är nu man försöker hitta sig själv, som att i tidiga tonåren går mamma och pappa från hjälte till jobbiga, som att man i medelåldern kommer in i någon kris och letar därför efter någon drastisk förändring och man i slutet av sitt liv tänker tillbaka på tiden som har varit och gör någon form utav sammanställning. Det hör till. 

Fast varför bry sig om det egentligen. De är ju trots allt väldigt få känslor, tankar och åsikter som inte kommer utifrån eller på grund av någon fas.