H.H. 7.12.13

Vet inte ens var jag ska börja. Att klä tankar och känslor i ord är alltid lika utmanande, och denna gången tror jag inte att jag klarar av det. Så har jag även svarat de flesta när de frågar hur det var - Det går verkligen inte att beskriva. 

Jag var i alla fall på Håkans konsert i Scandinavium, för er som undrar vad tusan jag snackar om. Hade knappt hunnit längta, då veckorna bara rullar på och avlöser varandra i rekordfart. Är det bara jag, eller är det fredag och måndag hela tiden?

I alla fall. Jämfört med konserten i Slottskogen så hade jag sittplats, och var även själv. När jag bokade var jag sur över att ståplats var slut, men på väldigt många vis så var det skönt. Jag slapp köa hundra timmar i kylan, jag SÅG HELA TIDEN (grymt stort plus) och även om stämningen inte var lika brutal som två meter från scen, så var den fin där med. Var rädd att folk skulle sitta ner och hålla käften och muttra lite, men icke. Även där var jag omringad av fans som stod och dansade och kunde de flesta låttexterna. 

Alltså ÅH VAD FINT DET VAR. Orkar inte rabbla mer korrekt fakta, utan vill bara få ut hur sanslöst bra det var. Bortsett från att jag var närmare honom förra konserten så var denna bättre på alla plan. Goare stämning, bättre band, bättre upplägg, bättre prat emellan låtarna, mer intimt och ja, ALLT. 

Jag ställde mig i kön väldigt sent, och tog god tid på mig, då hela insläppet blivit försenad. Jag hade nog inte ens hunnit sitta på min plats i en hel minut innan alla började ropa. Det var nedsläckt så jag hade svårt och se men det såg ut som att det stod en skepnad på scenen, var han redan på plats? Så hörde jag några välkända gitarrtoner,  en strålkastare tändes och längst fram på scenen stod han. Håkan. Allt annat var mörkt, bortsett från han som var helt upplyst. Och så började han sjunga Bara dårar rusar in. 

Ungefär då, på en gång, började jag gråta. Så konstigt. Att man kan bli så överväldigad av en människa som man inte ens känner. Att dess blotta existens, faktumet att befinna sig i samma rum, kan få alla känslor att flippa ur. Det kändes som att jag förlorade kontrollen helt. 

Dock grät jag inte under hela konserten. Efter åtminstone de fyra första låtarna hade överväldigande övergått till ett stilla välbehag. 

Och herregud vad jag sjöng. Eller skrek är väl en bättre beskrivning. Min röst försvann korta stunder, brast otaliga gånger och flera gånger fick jag kräkreflexer när jag försökte pressa ut luft som inte fanns. Kände mig helt svimfärdig då jag glömde andas alltför ofta.

Haha, jag låter helt sjuk i huvudet, jag vet. Men vad gör väl det. Ibland känns det som att alla de där gångerna man lever riktigt för fullt, eller upplever de bästa stunderna, ja de stunderna är man oftast lite dum i huvudet. För när man är alltför korrekt så slutar saker kännas. Så känns det åtminstone för mig.

Och hur vaar det nu? Att vara helt ensam?
First of all så var jag själv. Inte ensam. Om jag nu ens var det, har för mig att det var närmare tretton tusen människor runt omkring mig.
Och för det andra så var det underbart, man slapp ju prata med någon! Istället kunde jag lägga all fokus på musiken och uppträdandet. 
Trodde ändå att de skulle bli lite konstigt, men det var inte förrän i slutet, när det redan pågått i drygt två timmar, som jag insåg att jag var själv. Tanken hade inte ens slagit mig, att jag borde haft sällskap. Det hade varken varit tråkigt eller pinsamt eller stelt eller vad det nu kunde tänkas vara. Det var endast positivt. 
Skulle jag däremot haft ståplats hade det inte skadat med en vän. Gärna en starkis som kunde se till att man inte blev nedtrampad. 

Åh herregud, nu har jag skrivit långt. Well well, det här behövde komma ut och reflekteras. 

Filmade en del. Inte mycket, ville ju inte missa upplevelsen, men några snuttar från låtar jag inte var lika förälskad i och även klipp när han berättade saker blev det allt. Kanske klipper jag ihop det till en enda video, vi får se. 

Att dränkas i besvär

En underbar grej med att skriva här, är att min blogg blir till min psykolog på nåt vis.
På ett sätt hatar jag att jag har psykolog-rollen med så många av mina vänner. Det är så många som dumpar sin skit på mig, men själv vet jag inte riktigt vart jag ska göra av min egen. Menar absolut inte att skylla på någon, nejnej, det är framförallt mitt eget fel. Jag tycker helt enkelt inte om att prata så mycket om mig själv. Åsikter och tips, absolut, det ger jag gärna. Men att sitta och bara babbla om mig själv är sjukt obehagligt, tycker inte om att vara sådan alls. Då är det mycket behagligare att lyssna, ställa frågor och visa att man bryr sig. Det uppskattar andra och jag känner mig inte utsatt. 

Men ibland så kokar det liksom över, ganska ofta till och med. Och när jag nästan sprängs av förvirring, ångest eller bara allmänt negg, då är det bra att den här bloggen och dagböcker finns. 

Just nu är en sådan stund. Känner mig så sjukt besviken på livet. Inte för att det hänt något hemskt eller för att jag har någon anledning att tycka synd om mig själv eller så. Nej, för att jag undrar när tusan jag ska få börja leva? 

Ännu en gång är det såklart mitt fel, vilket bara förhöjer ångesten. Det känns verkligen som att jag slösar bort min tid. Varför pluggar jag? VARFÖR ägnar jag vardagarna åt att gå i skolan, kvällarna åt att plugga och helgerna åt att jobba? VARFÖR?

Det är ju så sjukt obegripligt. Jag pluggar för att kunna plugga fler år efter gymnasiet för att sedan spendera dagarna åt att jobba.
Och jag känner att livet måste handla om så mycket mer än betyg och löner, annars är det inte värt. 

Jag är så sjukt tacksam över mitt liv, och över att jag lever, varför i helvete slösa bort den tiden? 

Sådan frustration.

Det värsta är att den enda att bli arg på är en själv. Ingen tvingar mig, jag är fri att göra vad jag vill. Jag kan göra vad som helst, och denna otroliga frihet begränsar mig något enormt. 

För många val, för svårt att välja, blundar och lever på och låtsas som ingenting.

Suck. 

Tack, för att du lyssnar, my dear blog. Tack, för att jag får dumpa min skit på dig. 

Jag lovar, jag är vanligtvis inte så här bitter. Livet är fint många gånger.
Jag väljer bara att visa upp mina sämre sidor här, så att vänner ska slippa dem. 

P & K

Pepparkaksfil, nattpicknick & HH

Sitter i sängen under mitt fantastiskt tjocka täcke och äter pepparkaksfil med müsli. Alltså, pepparkaksfil, förstår ni vilken underbar kombination? Unnar mig det efter att ha hällt i mig äcklig proteinshake.
Annars då? Sitter med högra låret insmord i någon heat-lotion samt inlindat i plastfolie. Som om det inte vore nog har jag dessutom jumskebyxor utanpå det. Ni förstår inte hur varmt det är. 

Idag har varit en superdag. Don't know why, har inte hänt något superultimat eller så, men hela dagen har varit fylld av fina småsaker. Till exempel, så var jag i skolan två timmar tidigare än nödvändigt som spenderades åt att se på fotoprogram och julkalendern<3. Den verkar faktiskt himla bra, ska försöka följa den i år. Är ju otroligt mysigt, oavsett hur gammal man är.

Den här gulliga bilden föreställer mig och Linn i onsdagskväll, då vi begav oss ut på nattpicknick. 
Hittade en mysig trappa som vi satte oss i, åt mackor  & nyttiga chokladbollar och lyssnade på Bon Iver. Pratade bara massa djupt, känns inte som att man kan göra något annat i kolsvart natt under stjärnor. 
När man gör sådant, som man vanligtvis inte gör, och egentligen inte "borde" göra, får man plötsligt insikt över hur många grejer man faktiskt inte gör på grund av enda anledningen att man "inte gör så". Faktumet att folk blev förvånade och hajade till när vi berättade om våra planer är egentligen lite läskigt. Det är så inrutat allt vi ska göra. Vakna, äta, jobba, äta, sova. Kanske klämmer man in lite film, eller träning. 
Att gå på nattpicknick må låta fjuttigt och pluttigt, men det fick mig ändå att få perspektiv. Som att man hoppade av  sitt ekorrhjul och ställde sig och tittade på alla andra som fortfarande är fullt upptagna med att springa i sina hjul. Och man undrar varför? Varför slutar de inte och varför brukar jag själv springa där? 

Blir galen på normer och regler och annan skit som hindrar en från att leva sitt liv på riktigt. Utan istället lever man det som alla andra redan har levt tusentalsgånger, för varför göra något annorlunda? Detta är ju tryggt, och tryggheten får man ju inte lämna, eller? 

GAH. Nu blev jag frustrerad.
Godnatt

På lördag blir det Håkan. Taggad till tusen. Herre vad underbart.

Musik och annat fint i novembermörkret

Så här såg det ut när jag gick hem i måndags och precis klivit av bussen, så här förbannat mörkt. Inte så att det var skymning och dunkelt. Nej, tvärmörkt. Kolsvart. Natten. 
Sådär så att man inte kan se mördaren som står i diket en meter bort, även om man kisar och anstränger sig.  Känns som att man ska sova så fort man kommer hem, hur galet är inte det?

Okej, nu ska jag sluta gnälla om mörker. På ett sätt är det himla mysigt att det faktiskt blir mörkt på kvällen, dock inte vid femsnåret men åtminstone vid åtta. 

Var på Ullared igår kväll och idag, för vi har stuuuudiedag. Hanna var med. Köpte en hel del smått och gott som jag aldrig behövt innan, men när man kommer in i detta enorma varuhus så blir plötsligt allt livsnödvändigt. 

Köpte denna krabaten till exempel, och måste nog vara det bästa köpet idag. Var superosäker i affären då den kostade 300 pix, vilket kändes ganska mycket när allt ligger mellan 10 och 30 kronor. Väl hemma insåg jag vad lite pengar det var för en sådan underbar liten sak. 
Det är alltså en trådlös/bärbar/bluetooth-nånting/vad-man-nu-säger högtalare som trots den lilla storleken har ett bra ljud. Den har redan sällskapat mig när jag städade rummet, sorterade bilder och även i badkaret (den var dock inte i badet, utan bredvid, jag lovar). 

Åh, en jätteroligt grej förresten (för mig, inte för er) är att Bon Iver äntligen börjar fastna hos mig. Hade svårt för honom i början då jag aldrig lyssnat på sån musik tidigare, men nuuuuu har jag vant mig. Och är fast. Lyssna på honom och ge det tid. Så fin musik <3333

Bråvalla

Vet inte om jag har skrivit något om Bråvalla överhuvudtaget, i vilket fall som helst så har jag gjort det alldeles för lite. Fint att drömma sig tillbaka en regnig novemberkväll som denna, så här kommer en liten sammanfattning.

Åkte iväg tidigt tidigt på torsdag morgon ihop med fina Joanna och Carro. Var sådär underbart spralligt förväntansfull som man bara är när man ska iväg på något nytt man längtat efter i en evighet.

Ser lite ut som en smurf på den här bilden, men vad fan, jag var glad. Här står vi i alla fall i kön för att få våra festivalband. Grymt peppade och exalterade.

Filmade kön och oss själva och fotade en massa för att fördriva tiden.

När vi väl kommit in blev vi lite förvirrade och plötsligt väldigt trötta. Tror klockan var cirkus ett någonting och vi insåg att det var fyra, fem timmar kvar tills första bandet vi ville se skulle uppträda.

Dessutom var ljudvolymen så jävla hög och mitt huvud alldeles för trött, så det gick inte riktigt att bara chilla runt heller.

Köpte thaimat för att fördriva tiden lite. Jäklar, vad thaimat vi åt under dessa dagar alltså. När vi käkat hittade vi ett litet tält där det visade någon rymdfilm. Man kunde ligga på golvet där inne, det var mörkt och dessutom isolerade tältet en del av oväsendet utanför. Där inne trivdes vi bra.

Upptäckte att de sålde glutenfria våfflor! Så himlans glad blev jag, hur ofta har det hänt liksom??? Dock smakade den typ.. ..ingenting. Liten besvikelse. Men men, kändes kul att bara ha möjligheten av att beställa (The beauty of being gluten - man blir överexcited varje gång man tål någonting)

I väntan på första bandet gick vi och lyssnade på Marika Carlson, en ståuppare, som skulle uppträda. Hamnade allra längst fram i mitten, så mitt under showen började hon prata med oss.

"Nämen gud vad ni ser unga ut! Vad heter ni?"
Carro och Joanna är knäpptysta så jag inser att jag behöver svara.
"Rebecca" kraxar jag.
"Rebecca. Hur gammal är du?"
"Sjutton."
"Fjorton?"
"Sjutton!"
Publiken skrattar till.
"Jaaså, sjutton. Är du oskuld då?"
Jag tänker att jag måste ha hört fel, men publikens skratt tyder på att de hörde samma sak.
"För i sånna fall kommer du inte vara det i många timmar till!"

Herregud, chocken där alltså.
Tittade på massa fler ståuppare - Magnus Betnér, Måns Möller och Jonas Gardell. Betnér och Gardell var fantastiska. Imponerad av Jonas förmåga att driva om sig själv. Som när han delade upp publiken i två grupper, sopraner och basar, där ena gruppen skulle sjunga "Han är bög, han är bög" medan den andra gruppen sjöng "Sug min kuk".

På bilden ovan uppträder Rebecca & Fiona. På denna scen spelades massa typisk radiomusik, dansvänlig sådan. Här uppträdde bland annat Nause och Far East Movement. Riktigt kul var det. Det tyckte dock inte Joanna så hon satt oftast en bit bort medan jag och Carro dansade loss.

Och gud vad mycket pengar vi la på vatten. Satans dyrt men ändå så värt! Egentligen fick man inga korkar till flaskorna (allt för att man skulle behöva ny så snart som möjligt) men vi var så jäkla balla att vi överlistade systemet. Huuuuuuuuuuur då? Jo, vi smugglade med egna korkar i väskan, mohahaha

Vi bodde på en camping utanför festivalområdet, fem minuter bort med bil ungefär. Så långt som möjligt fick vi skjuts varje dag, men då vägen var avstängd en lång bit fick vi ändå gå i tjugo minuter ungefär. Här skymtas festivalen långt där borta.

Vädret var konstigt. Större delen av tiden var det alldeles perfekt med shorts och linne, men vissa stunder förbannade jag min envishet om att inte ta med mig jacka.

Här värmer sig Joanna och Carro på mitt svindyra kaffe jag köpte. Har för mig att det kostade närmare sextio spänn, crejsi.

Sadly, krockade A day to remember med Ron Pope. Jag valde Ron medan Joanna och Carro gick iväg på annat håll. Men det gjorde inte så mycket, blev mycket lättare att tränga sig fram till bra platser när man slapp ha med sig en långis.

Konserten var underbar. Så häftigt när det är en artist som verkligen har betytt någonting för en. Och så häftigt att sjunga med live till låtar man en gång i tiden brukade gråta till.

Men höjdpunkten var vid konsertens slut, då Ron säger att han stannar kvar efteråt så att man kan få ta bild och prata. Köade i en halvtimma och tillslut tillslut kom han fram till mig. Jag var såå skakig och nervös att bilden blev alldeles suddig och dan. Fick mig en kram och trots att jag tänkt ut supernoga vad jag skulle säga fick jag bara fram ett "thank you". Han svarade tack desamma och sa att han verkligen uppskattade det. När jag skulle möta upp Joanna och Carro efteråt kunde jag inte låta bli att springa, var så fylld utav energi och glädje. Mitt ansikte fastnade i ett leende som sträckte sig upp till öronen.

Joannas pappa skämde bort oss totalt. Här har han cyklat till festivalområdet och fixat mackor till oss. Blev ju lite tjatigt med thaimat tre gånger om dagen.

Thai <33333333

Området var så jäkla mysigt när det mörknat. Överallt lyste gulliga små lampor, från restaurangvagnar, från tivolit och överallt. Har tyvärr inte fler bilder på det, men tänk er lite jul på Liseberg-aktigt.

Detta är den enda bilden från Green Day konserten. Stod nämligen så jäkla packat och trångt att det var nätsintill omöjligt att lyckas tråckla upp mobilen ur fickan. Dessutom ville jag uppleva den till fullo.
Först fick vi en plats näst längst fram och jag hade en görlång kille framför mig. Frågade honom om vi kunde byta plats för femtio spänn, först blev han förvirrad men när han upptäckte att han faktiskt såg precis lika bra bakom en trettio centimeter kortare tjej så ville han inte ens ha pengarna. Alltså stod jag längst fram vid staketet, så himla häftigt och underbart. Minns inte om vi väntade två eller två och en halvtimme innan den började. Det praktiska var att jag behövde inte hålla mig uppe, utan kunde vila all vikt på de runtomkring mig då vi stod så packade att det inte gjorde någon skillnad.

Hur var Green Day då? Amazing såklart. Så jävla jävla bra.
Älskar deras connection med publiken, att vi är en del av showen och inte bara en publik. Och sen låtarna, och sen deras showande och texterna och musiken och åh vad bra de är! Jag skrek med så mycket jag kunde. Trots att jag skrek för full hals hörde jag ändå inte mig själv. Underbart att alla runtomkring var så galet peppade, men så blir det väl när man står längst fram. När hela publiken hoppade behövde jag inte anstränga mig för att följa med, jag satt liksom fast emellan så jag lämnade marken i alla fall. Sjukt.
Måste verkligen få se dem en tredje gång, så grymma.

Bild från när vi gick hem i gryningen, efter Green Day's konsert.

Livet var så vackert vid denna stunden, ni förstår inte. Morgonen var alldeles daggig och sval, och när vi gick igenom en park låg det en tunntunn dimma över  hela gräset.

Och så glada vi var. Jag och Carro hoppade runt och sjöng alla ABBA låtar vi kunde komma på. Denna natten/gryningen/morgonen så ägde jag världen. Helt klart.

Lerigt som tusan.

Den allra sista konserten var Avicii. Själva han var inte så superkul, han sitter ju liksom bara där och gör... ja, vad han nu gör. Det enda han sa under hela konserten var "Tack som fan, Bråvalla!" när han var klar. Inte jättekul.
MEN, ändå var upplevelsen superbra. Sån go stämning, då alla verkligen dansade och man dansade liksom ihop, tillsammans. Det bildades ringar och man gjorde pauser på samma ställen. Så svårt att förklara men så härligt. Dock är själva live-upplevelsen inte så häftig, jag menar han sjunger ju ändå inget liksom. Så kunde fått samma upplevelse var som helst, med en bra högtalare, då själva grejen ändå hängde på publiken.

Fler grymma artister jag hann se denna superhelg: The Sounds, Royal Republic, Johnossi, Ghost, Rammstein & Volbeat. Kan hända att jag har glömt någon, mitt huvud är tungt och trött. Puss

Förlåt!

Förlåt för att headern ser ut som röv, jagvetjagvetjagvet. Men sängen är så otroligt skön och hårddisken, i rummet intill, med alla bilderna känns så ofantligt långt bort. Så.. Ja. Jag hade helt enkelt ingen annan bild. Och jag kände att denna var för ful i färgen och för ful på mig, så löste detta lilla problem med att ta bort all färg och göra den alldeles för suddig och helt jäkla överredigerad.

Okej, nu har jag ursäktat mig tillräckligt. Eller nej förresten, en till anledning: Mitt huvud är för trött för att palla redigera ordentligt. Så.

Vad jag ville komma fram till var iaf att denna headern är tillfällig. Kortfällig är den också. Har ni hört det ordet tidigare? Inte jag heller. 

Hej darliiings

Herre, vad töntig jag kände mig där. Men men, så kan det gå. 

HEJ
Idag har varit en mysig dag. Why, Rebecca? WHY? Tell me!!
Joo... För att jag har:

• Simmat (förmodligen längsta jag någonsin simmat fyi, typ 800 meter faktiskt! nu känns ju 2000 meter, som krävs för betyget A, något mindre avlägset... he he he)

• Gått runt i affären och valt ut bästaste godaste ingredienserna till sallad (fetaost, i love you)

• Lagat bästaste godaste salladen!! VARFÖR lagar jag aldrig sallad för??? Har alltid trott att det är omöjligt att bli mätt men gäller ju bara att slänga i massa matiga saker så blir det toppentopp

• Sovit middag i en timma <3333 Mamma väckte mig klockan åtta, trodde hon menade åtta på morgonen och blev livrädd för att jag försovit mig..

• Haft lite bror-och-syster-mys genom att klämma pormaskar på min kära broders näsa. "Becca, jag har massa svarta prickar, hur får jag bort dem???". Hahaha, alltså fan vad äckligt det låter. Men vadå, jag är inte så känslig av mig och det är faktiskt kul när man kan få agera lite storasyskon och hjälpa till. 

Kolla vad ful min webcam blivit. Efter att någon själ förklarade att ens cam kan bli hackad, så att folk kan se dig genom den varesig du använder den eller ej, tejpade jag upp en klisterlapp på den. Möjligtvis lite töntigt och överförsiktigt meeeeeen tänk om jag någon gång skulle få för mig att sitta naken framför datorn. Det hade ju kunnat sluta i katastrof! Nu är ju inte det något jag gör superofta, men möjligheten finns ju. Eheh

Så iaf, nu när jag tog bort den lappen, samt gnuggade med fingret tusen gånger, så ser den ut så här. Det var ju kul. 

Fangirl Nr.1

Mitt höstlov har varit bra, himla bra, men precis som lov brukar vara var även detta alldeles för kort. Eller antalet dagar var väl helt ok, lite synd bara att livet tycks köra alla dessa dagar på snabbspolning.

Har träffat fina vänner, firat Halloween lite smått men allra största tiden spenderade jag i Stockholm hos Ella. Det värsta med att åka till henne är att innan avresan har jag längtat i cirkus tre månaders tid, och sen när jag äntligen får åka iväg, ja, då är jag hemma bara sekunden efter.

Hur var Stockholm då? Jo, tack bra.

Lyckades bli starstruck fler än en gånger. I fredags, på väg hem från fest, stannade vi till vid donken. Stod superlänge och stirrade på killen framför mig som var läskigt lik Erik Rapp i idol. Så fick jag plötsligt syn på ni vet det där örhänget som han jämt har, och förstod då att det var han. Blev om möjligt ännu mer excited när jag upptäckte att han var där med Elin Bergman.
Jag var lite pinsam, pladdrade på en massa om att de var mina favoriter osv. Men det var lätt värt, brukar vanligtvis inte våga prata med kändisar så var glad för det åtminstone.

Var även på bloppis i söndags, som Kenza, Angelica Blick, Fanny Lyckman och fler som tydligen ska vara kända höll i. Kändes självklart coolt att få se dem irl, köpte till och med lite småsaker bara för att hinna prata med dem, men med tanke på att jag inte läser någon av deras bloggar var jag inte överdrivet exalterad. Visst var jag lite hög på livet direkt efter, men det berodde lika mycket på stoltheten över att ha hittat dit helt själv och stått och köat i över en timma samt fyndet av nya kläder, som av anledningen att ha träffat dem.

Fast lite coolt tyckte jag att det var, det måste jag erkänna. Dock anser jag det som lite pinsamt. Jag menar, vad är grejen med kändisar egentligen? Visst om man ser upp till dem för vad de har gjort, men konstigt att göra det av anledningen att många vet vilka dem är. Fast när jag träffade Erik och Elin var faktiskt anledningen till mitt fangirlande att de är så grymt duktiga och inte för att de är med i idol. Och det var ju lite bra, right?

Tog faktiskt bild med både Erik, Elin och Kenza. Dock blev jag himlans ful på allihop så dem får ni tyvärr inte se. I can hear you crying av besvikelse.

Vet ni varför det så sällan dyker upp inlägg här nuförtiden? Jo, för att lyckats skaffa mig prestationsångest över min egen blogg (som om jag inte hade nog av den ångesten). Gång på gång på gång har jag raderat halvfärdiga inlägg för att de inte är tillräckligt bra.
Fan, skitsamma! Från och med nu ska jag fullständigt skita i röda trådar och bra ämnen och bara skriva det som kommer. Typ det här. Är det uttänkt? Nej, och det gör ingenting heller för den delen. Så.

Nej, nu väntas dusch och sedan min underbara säng. Har fått ett nytt täcke som är helt lovely, det är nästan omöjligt att undvika att försova sig.

Buss och kram, skumbanan

(Skulle givetvis stå puss, men då bussar är helt ok fick det stå kvar)

Ännu ett sånt där inlägg

Det kryper i mig. 
Jag vet inte vad jag ska svara när vänner, som jag inte har träffat på länge, frågar om det har hänt något på sistone. DET GÖR MIG GALEN.

Jag är 17 år och jag trodde att detta skulle vara en sprudlande tid. En intensiv, brinnande och kaotiskt tid. Ni vet, när man gör massa puckade galna grejer på grund av dansande hormoner. Men det gör inget, för man är ung och dum och när tusan ska man göra misstag om man inte gör det nu? 

Jag trodde att det var en tid med massa nya spännande människor, sena nätter, bultande hjärtan, ständiga gapskratt och med en bergochdalbana till humör.

En tid då man litar helt och fullt på sitt hjärta och intuition, utan plats för eftertanke. Och man bara leverleverlever livet så mycket att man nästan spricker av alla känslor och intryck. 

Vad har du haft för dig på sista tiden?
Jag? Tja... Jag har väl träffat lite kompisar... Och så jobbar jag ju, och pluggar såklart. Så ofta jag har tid så tränar jag också. Men något speciellt har jag väl inte direkt gjort... Hm. Sa jag att jag pluggar?

FAN. JAG ORKAR INTE.
Är det sån skit man ska slänga bort sina ungdomsår på? All sån där skit man redan har gjort 3294 gånger. Som inte ger en varken utmaning eller utveckling eller intryck eller ens en känsla eller minne ELLER NÅGOT ANVÄNDBART ÖVER HUVUD TAGET. 

Jag måste måste måste ta mig ur det här, hitta på någonting. Jag VILL verkligen göra något nytt nästa år, jag behöver det.

"Nämen, du ska väl gå klart gymnasiet först? Det är ju mycket enklare att få det gjort. Det är väl skönast? Man brukar ju ta ett sabbatsår efter studenten, inte innan."

Men fuck you, & vadå enklast och skönast? Själva poängen var liksom att utmana mig själv och göra någonting jobbigt, att komma UTANFÖR min comfort zone, inte att välja den lättaste vägen. Sorry, att du missuppfatta. 

Det kanske suger balle att skjuta upp trean ett år, se alla vänner ta studenten innan mig. Det kanske blir skit hela alltet. Jag kanske inte är mogen. Strunt samma! Då har jag åtminstone vågat, och det är det viktigaste för mig.

Jag och mina fina vänner

Nu lät jag oerhört bitter, ber om ursäkt för det. Det är jag faktiskt inte, bara aningens frustrerad. Och självklart är det bra att folk säger sin åsikt och tips osv. Tråkigt bara att alla verkar begränsas av vad som man brukar göra, och vad som är mest bekvämt.

och jag ber om ursäkt nummer 2 (eller nej det gör jag egentligen inte, för det är min blogg och jag bestämmer. mohaha), för att jag ständigt skriver om samma saker. men det är liksom detta som rör sig i mitt huvud för stunden. och det vore ju himla konstigt att skriva om något som inte rör sig i mitt huvud. eller?

Godnattgodnatt

I min egna värld

Om man delar upp jordens befolkning i tio olika grupper utefter hur mycket de lever i nuet - där grupp 1 är supernärvarande hela tiden och ju högre tal, desto mindre närvarande - så hade jag lätt hamnat i grupp 10. 
När jag sitter på bussen tänker jag på något vi diskuterade på rasten, när jag tränar funderar jag över vad jag ska göra efter gymnasiet och när jag går hem planerar jag vad jag ska äta och hur skönt det ska bli att komma hem. Och de få gånger jag analyserar nuet är för att jag planerar att berätta om det för någon eller skriva ner det, och då fokuserar jag mer på hur jag ska formulera mig bäst än att faktiskt ta vara på det.
Uttrycket "Now is all you have" skrämmer mig, det betyder att jag knappt har någonting. 

Kanske är det därför jag åkte in till Nettbuss kontor imorse för att hämta ut min plånbok jag glömde på bussen. Kanske är det därför jag behöver köpa ny skåpsnyckel en gång per läsår för att jag inte minns vart jag lagt den. I tanken är jag alltid någon annanstans. Jag vet inte vart jag lägger saxen, jag minns inte varför jag gick in i köket och jag minns absolut inte om jag låste dörren när jag gick hemifrån - för jag har inte uppmärksammat det utan har fullt fokus på min egna lilla värld. 

ÅH, JAG BLIR GALEN! Jag vill inte vara sån här. 
Trots att jag hållit tal i svenskan om att leva i nuet är en viktig del i lycka, så tar jag inte in det själv. 

Okej, Rebecca. Nu får du sluta tänka en massa. Lev i nuet! Ta in allt, vad känner du? Hm... Det gör lite ont i ena knäet. Jag känner mig lugn och ganska glad men jag stör mig lite på regnet. Shit, byxorna börjar verkligen bli blöta nu. Åh, jag längtar tills jag kommer hem och kan byta om. Kanske borde jag torktumla dem, så att jag kan ta på mig dem ikväll. Eller det kanske är bättre att tvätta dem, jag menar de håller ju på att bli lite smutsiga. Åh, när jag kommer hem ska jag ta på mig min onepiece, gud vad mysigt. REBECCA! Lägg av, nu kommer du av dig igen! Fokusera! Vad känner du? Vad hör du?

Denna ständiga irriterande monolog i mitt huvud. Jag driver mig själv till vansinne, så otroligt jobbig. Hur ska jag sluta? Börja meditera? Gå någon yogakurs? Jag vet inte, men något måste jag göra åt det.

Jag börjar bli så duktig på att vara disträ att jag inte bara mumlar något ohörbart när folk frågar mig något, utan jag kan till och med svara något vettigt. Det hände senast idag. Hanna pratade om något medan jag satt i helt andra tankar. Plötsligt gjorde hon en paus och utan att tänka ställde jag en fråga, utan att veta vad jag sa, för att verka som att jag lyssnade. 
Det läskiga är att frågorna brukar dessutom vara relevanta så det måste verka som att jag vet precis vad vi pratar om. Men när jag har ställt den inser jag att shit, vi pratar ju faktiskt om någonting och här sitter jag och fantiserar om Leonardo DiCaprio. Så för att inte avslöja mig spelar jag snabbt upp det vi sagt i mitt huvud, innan det försvinner, för att ha koll på vad vi snackar om.

Så himla otrevligt. Hade blivit galen om folk gjorde så mot mig. 

Tankspridd och vimsig som en senil gammal tant

För vad kan vara bättre än att dränkas i sitt eget svett?

Knappast någonting, i alla fall inte mycket. 
Var på ett förjävla jobbigt cirkelfyspass ikväll. Ni vet ett sånt där när man blir helt slut så fort passet börjar och när det känns som att man inte kan bli tröttare så blir man det ändå. Och trots att det känns helt omöjligt så orkar man faktiskt ännu lite till. 
Så svettig var det längesedan jag blev, herregud, underbart!

Jag älskar träning. 
Även om det ibland känns som ett evinnerligt stort steg att resa sig från soffan gör känslan efteråt det värt att ta det steget, tusen gånger om!
Hur jag än mår innan - arg, trött, lugn, ledsen - så är jag jämt på strålande humör efteråt. Åh, jag känner mig nästintill euforisk, haha! Att dessutom efteråt cykla hem i sakta mak i beckmörker, så fint så fint, och komma hem till en ny smak proteinpulver - päronsplitt. Fast skulle jag säga att jag njöt av shaken skulle jag ljuga, för gud vad illamående det är. Tvingar alltid i mig det. Förstår inte folk som säger sig tycka om det, gör de verkligen det? 

Idag när jag fick syn på mig själv i spegeln så tänkte jag på att inte vara så hård mot mig själv. 

Nej, jag var inte den mest vältränade, den med mest muskler eller den mest tonade i rummet. Men jag äter hyfsat hälsosamt, tvingar iväg mig själv på träning så ofta jag kan och jag försöker alltid göra mitt allra bästa - och det är något jag är otroligt stolt över. 

Puss och kram skumbanan

När blir det min tur?

Det är en himla massa snack om tonåren. Om vilken jobbig tid det är, hur förvirrad man känner sig och hur småsaker kan bli så stora att de håller en vaken om nätterna. Det är en intensiv tid, både fysiskt och psykiskt. Massa grejer händer i kroppen och plötsligt ska man vara mer eller mindre vuxen. 

Vi vet det där. Vi har hört det tusen gånger. Ändå så tror man inte riktigt på det. 
För någonstans när natten är tung och oron bubblar upp över allt och ingenting så är man ensammast i världen. Och ingen annan har någonsin känt på samma sätt. Ingen har haft samma problem. Man är onormal.

När är det min tur? En fråga som jag tror de flesta någon gång ställt sig. Inte av samma orsak, men med samma obehagliga rädsla över att bli sist kvar. 

Den ena väntar på att bli kär, den andra har inga vänner. En tredje vill bli bjuden på fest och en fjärde vill bli av oskulden. En vill ha ett förhållande, en har ingen den kan lita på, en hatar sin kropp, en har ångest över mat och en är rädd för att växa upp. 

Och massvis med nästan-snart-vuxna är ledsna och vet inte riktigt varför och tror att det är fel på dem för det. Kanske känner de sig ensamma trots att de har massvis med vänner. Kanske känner de en meningslöshet som de inte riktigt kan sätta fingret på. Och man undrar: När går det över?

Det är så många problem som på något vis hör till den här perioden. Det nästan ska vara så. Man ska vara vilsen, förvirrad och allmänt himla känslig.
Trots att jag vet det här upplever jag samma sak. Tanken om att jag är den enda som känner så här. Oron, ångesten och ensamheten över att vara onormal och fel.

Jag vet att Future Me kommer lägga huvudet på sne och le sådär förstående och vuxet och förklara att lilla lilla 17åriga Rebecca inte behöver oroa sig. Att problemen du nu upplever kommer gå över, och de är faktiskt inte sådär världsstora som du inbillar dig. Och sluta undra när det ska bli din tur att bli älskad, allt sån där kommer med tiden! Jag lovar, det löser sig. 

Jag vet. Jag vet att jag kommer tänka så. (Eller? Tänk om jag läser det här som 49åring, får ett stick i hjärtat och fäller ihop datorn för att jag inte klarar av mer. En av mina trettiotvå katter hoppar upp i mitt knä och stryker sig mot min haka för att få uppmärksamhet. Jag klappar den lite förstrött på huvudet och tänker på kärleken som aldrig blev. Trots att jag har en katt i knät, en på huvudet och tre på vardera axel så känner jag mig otroligt ensam. Jag tycker lite synd om mig själv men går tillslut in på blocket och letar efter kattannonser. Kanske skulle ännu en kunna fylla upp hålet i mitt bröst?). Skoja. Hemska tanke, det där kommer inte hända. 

Iaf, trots att jag vet att det löser sig så gör det inte oron mindre. Frågan när blir det min tur? besvaras inte, och återstår därmed. Det är nästan när man hör om andra som har precis samma problem, som man först kan få lite perspektiv. Man inser att det inte är så farligt för det klart att det kommer gå över för hen (haha), men kanske framförallt: att man inte är ensam. 

Hm

Okej, detta inlägget är himla rörigt och den röda tråden har blivit kapad på flera ställen och knutits ihop på andra och liknar ett väldigt litet garnnystan, men jag hoppas ni förstår åtminstone lite tankar och lite spår av poäng. Nu ska jag sova, imorgon väntas jobb. Taggelitagg

Bild på Past Me som Present Me vill krama om och förklara att things will get better = Det finns hopp även för Future Me

Flyga iväg från tryggheten

Nämen, hej! Hej på dig fina blogg. 
Jag har (som vanligt) egentligen inte tid att blogga, borde prioritera både pluggning och sömn före, men nu har jag saknat dig så länge att jag inte kan låta bli. 

Kom hem från cirkelfys för en stund sedan. Tog cykeln dit (himla konstigt att jag inte brukar göra det, ligger bara en backe bort) och jag kände mig uppslukad av freedom. Att cykla iväg i det tysta mörkret. 
Träffade en älg på hemvägen också. Vi blev rädda båda två, men det var fint ändå. 

JAG VET INTE VAD JAG SKA GÖRA NÄSTA ÅR. 
Jag vill så gärna så gärna så gärna åka iväg på en volontär resa. Förmodligen till ett barnhem i Thailand, alternativt en skola. Det hade varit något det. 

Men då återstår frågan, hur länge? 
Ska jag slå på stort när man väl åker och ta ett halvår? Fast vad gör jag då resten utav året? Jobba så mycket som möjligt på donken? Slöa i soffan? Försöka få jobb i Norge och skala banan eller rensa fisk?
Eller ska man helt enkelt välja den normallånga resan mellan 2-8 veckor? Fast hur tar jag ikapp skolan? Ska man åka över sommarlovet då? 

Eller borde jag kanske vara utbytesstudent, när detta året trots allt är sista chansen? Fast det känns å andra sidan inte alls lika roligt, och dessutom en hel del dyrare. Fast perfekt engelska känns rätt lockande...

Bild från volontarresor.se, hur inspirerande/roligt/spännande/läskigt/intressant känns inte detta????

Haha ursäkta att alla mina senaste inlägg tycks handla om detta. Men det är helt enkelt det som surrar i mitt huvud för tillfället. 

Är i starkt behov av att tvinga mig utanför min comfort zone. 

Annars då? Rullar livet? Ja, det gör väl det. Förjävla fort dessutom, hinner ju inte ta tag i den innan den rinner igenom mina fingrar. 

Att kasta sig ut

Ibland undrar jag varför jag lever som jag gör. 
Varför jag fortfarande går till skolan varje dag. Varför jag lägger tid på att plugga. Varför jag vaknar, äter frukost, går till skolan, åker hem, tränar, pluggar, går och lägger mig.
Varför jag många veckor inte förflyttar mig utanför en halvtimmes resa med bil radie.
Mitt liv är så kort och det är så mycket jag vill göra, och ändå spenderar jag de allra flesta dagar genom att göra saker som jag redan gjort tusen gånger. Kanske träffar en kompis, kanske fastnar framför tvn, eller ännu värre, framför datorn. 

Hur kan jag tillåta detta?
Tänk, tänk om jag inte uppfyller någon av alla ut-och-se-världen-drömmar. Tänk om jag varken blir utbytesstudent, au pair eller volontär? 

Eller borde man byta ut de drömmarna mot något utan ramar och regler? Kanske borde man bara snurra jordgloben, stanna den med fingret, köpa en biljett dit fingret pekar, ta med lite pengar och se vad som händer? 

Den tanken är himla lockande. Bortsett från jordglobsbiten kanske, riktning vill jag åtminstone bestämma själv. 

Fast vem skulle tänka sig att följa med på något så vansinnigt? Och även om jag trivs bra i mitt eget sällskap hade det nog blivit lite väl ensamt att åka iväg själv. Borde göra en kontaktannons. 

Sökes: Person som vill ut och uppleva utan att bry sig om destination eller tid på vistelsen - allt från en vecka till livet ut. Som kan tänka sig att bo och leva lite hur som helst, utan några krav på bekvämligheter. Kön eller ålder har ingen betydelse så länge vi klickar, har samma värderingar och synsätt på saker och ting.

Tror ni någon skulle nappa? 
Inte jag heller. 

Måste se Into the Wild snart igen, minns den knappt. Inte mer än att det är en äckelfin film. 

Ge mig en kyss innan du går, en kyss att bygga en dröm på

Åkte till skolan. Gick in på franskalektionen. Kunde inte koncentrera mig för att jag mådde dåligt. Åkte hem igen. 

Alltså är jag hemma och är sjuk. Men det gör inget, för hur kan man annat än älska tillvaron när man står mitt ute på en klargrön äng med en finfin hund som sällskap. Och solen värmer en högt uppifrån, i diket en bit bort gräver en gubbe med en spade och på vägen där borta åker ett lass med höbalar efter en traktor och man tänker att man lika gärna kunde befinna sig i en tid för hundra år sedan. Nästan, med den lilla förbättringen att man dessutom, med dagens elektronik, låter Håkans röst strömma ut från en liten elektronisk manick som brukar gå under namnet Mobil.
Där med inte menat att mobilen är en fördel från förr, men den har helt klart sina sidor.

Dock befinner jag mig inte därute på ängen i detta nu, men jag gjorde för en alldeles liten stund sedan. 

När jag innan jobbet i lördags gav mig ut för att köpa ett par springskor, kom jag istället hem med dessa två böcker. Har läst baksidetexten på dessa de senaste gånger jag besökt Bokia, och plötsligt jäklar blev det ett impulsköp. 

Tittar man på framsidan, framförallt titlarna, får man känslan av att de är ungefär lika givande som en artikel med rubriken FÖRLORA 20 KILO SNABBT OCH ENKELT, men riktigt så är det faktiskt inte.
Har bara börjat på (läst halva) Konsten att läsa tankar, och jag har verkligen fastnat. Börjar bli så insatt att hjärnan är totalt mos och kan inte längre tänka normalt utan att analysera sönder. Vilket förstås låter negativt, ändå känns det som en bok alla måste läsa. Samtidigt vill man absolut inte att någon annan ska läsa den av samma anledning som att man inte vill ge ut det facit, som man lyckats komma över, till hela klassen, utan hellre får alla rätt själv. Fattar ni?

Dock är jag alldeles för mosig för att berätta mer om den, får göra det när den landat lite. Men är man intresserad av människors beteende ska man absolut läsa den, inget snack. 

Om ni ursäktar så har jag en jordgubbstårta i kylen, samt en film som väntar PUSS

Hon kunde vara någon annan, någon bättre, om hon slöt ögonen

Justja. Vill ni veta något fint? Något som är himla himla fint.
Jag ska på Håkan den 7 december, i Scandinavium. Helt jäkla fantastiskt.
Tyvärr så hann jag inte få tag på ståplats, då jag var väldans trög på att boka, så jag har sittplats. 
Men tur är väl kanske det, då slipper jag irriteras av armbågar i halsen och stora ryggar mitt framför ögonen. 
Och jag känner inte en endaste klok människa som förstår att det inte är ett par nya jeans som man ska lägga pengar på, utan det är konserter. Resor också givetvis, resor och konserter. 
Så i brist på kloka vänner ska jag alltså gå dit själv. Lite underligt och ovant kanske, men bara det är ju något positivt. 
Huvudsaken är trots allt att Håkan är där. Och jag då. Det är det enda som är viktigt.

Ett klent försök till att klä nuvarande tankar i ord

Drömmar, fantiserande och nyfikenhet. Tre abstrakta ting som på ett sätt känns ganska typiska för mig, samtidigt som jag mer och mer på sista tiden behöver jaga dem. 

Jag vill känna mer än vad jag gör. Jag vill vara en färgglad kraftig explosion.

Men en explosion kan inte vara, den är över lika fort som den uppstår. Det är det som är problemet men även hela grejen. För om den hade varat, om den hade varit bestående, hade den också mist sin power och ta-en-med-storm-kraft. 

Istället får man vänta i sin för tillfället gråa värld. Att febrilt försöka pressa fram ett POW fungerar inte, utan man får helt enkelt tålmodigt vänta på när den dagen dyker upp. 

För ingenting består och allting har sin tid. 

Förresten, ni icke-existerande bloggläsare, kom jag ej in på Hvitfeldtska. Eller ja, de hade helt enkelt ingen plats över.
Så nu är jag alltså fortfarande en Nösnäs:are men också en beteendevetare (hm, är det inte du som är emot stämpling av folks pannor?). 
Apropå parentesen känns det lite underligt. Imorgon ska vi ha en "Vad är en beteendevetare-dag?". Plötsligt är hela gruppen på ett visst sätt, som ska bete sig si och så och vi är inte längre unika utan på ett precis som alla andra beteendevetare.
Eller så överdriver och överanalyserar jag, vilket varken vore speciellt ovanligt eller förvånande. Nåväl. 

(Kan man använda sig utav ordet "nåväl" utan att låta som en gammal skröplig gumma? Inte det? Okej då. Ursäkta, det ska inte upprepas.)

Och jag var 17 år, ville inte va den som blev kvar

Åh, vad jag har längtat efter att få skriva här. Längtat efter den stund då jag ska ge mig lite tid att rå om min lilla bloggis. Nu har jag iofs suttit en bra stund och redigerat bilder att lägga upp här, men jag blev liksom inte riktigt klar, så den bildbomben blir någon annan dag.

Det kryper i kroppen. Jag vill mer, så himla mycket mer. Se mer, upptäcka mer, upptäcka mer, lära mer, växa mer. Dessutom är det så himla mycket i mig som vill komma ut, uttryckas. Men det är så abstrakt alltihopa - en känsla av något som kan komma att bli en låt, en text, en dröm, en bild. Det är så svårt att säga, så svårt att få grepp om. Det kommer små små fragment av känslor och idéer, oftare och oftare, som en varning inför att det snart bubblar upp och kokar över. Jag längtar.

Nej, fan. Fan vad jag pratar i gåtor och flummar sönder. Men trots att abstrakta ting kan kännas tydligare och, på så vis, enklare än konkreta. Så är det så förbannat svårt att hålla sig inom ramarna att konkreta grejer många gånger är svårare ändå. Ja.

Jag längtar till skolan. Dels för att detta lovet inte vart det minsta lovigt eller avslappnande ö.h.t med alla dessa jobbtider. Att börja plugga ska bli skönt.
Dels för att komma tillbaka till rutiner. Säga vad man vill om dem, men det är åtminstone skönt och tryggt. Rutiner i lagom mängd, och med regelbundna avbrott, är underbara.
Dels för att jag inte vet vad jag väntar mig, alls. Vilken skola ska jag ens gå? Skolan börjar om cirkus en veckus, och jag vet inte vart jag ska gå, vilken befriande känsla.

Jag hoppas, hoppas på att jag kommer börja Hvitfeldtska till hösten. Kanske för att de flesta råder mig att låta bli. För att det ligger så långt bort. För att pendla är så jobbigt. För att jag kommer få lägga så mycket tid. 

Som att det var det viktigaste, pendlingen. Som att man ska välja skola endast pga sträckan mellan den och hemmet. 

Jag känner mig som en rebellisk fyraåring som precis insett att det inte finns något roligare än att göra tvärtemot vad alla andra säger. Men det spelar ingen roll, kalla mig omogen men jag vill så gärna ta ett eget beslut, bara för min skull.  

Dessutom skrämmer det mig, och det är bra. Jag kommer växa genom att byta skola, att komma in i en klass där man inte vet något om någon. Hoppas hoppas

Dessutom nr 2 känner jag ett sådant behov av att komma bort. Eller nej, inte för att komma bort ifrån något, utan för att komma till något. Jag har bott på en jävla ö (man ska dock inte säga jävla, för den är bra fin på många vis) i hela mitt liv, i 17 år och snart får det vara nog. 

Det tråkiga är bara att det inte är min egna vilja. Eller jo, klart. Men det hör ju till den här åldern, jag är i den fasen utav mitt liv - precis som att det är nu man försöker hitta sig själv, som att i tidiga tonåren går mamma och pappa från hjälte till jobbiga, som att man i medelåldern kommer in i någon kris och letar därför efter någon drastisk förändring och man i slutet av sitt liv tänker tillbaka på tiden som har varit och gör någon form utav sammanställning. Det hör till. 

Fast varför bry sig om det egentligen. De är ju trots allt väldigt få känslor, tankar och åsikter som inte kommer utifrån eller på grund av någon fas.