När blir det min tur?

Det är en himla massa snack om tonåren. Om vilken jobbig tid det är, hur förvirrad man känner sig och hur småsaker kan bli så stora att de håller en vaken om nätterna. Det är en intensiv tid, både fysiskt och psykiskt. Massa grejer händer i kroppen och plötsligt ska man vara mer eller mindre vuxen. 

Vi vet det där. Vi har hört det tusen gånger. Ändå så tror man inte riktigt på det. 
För någonstans när natten är tung och oron bubblar upp över allt och ingenting så är man ensammast i världen. Och ingen annan har någonsin känt på samma sätt. Ingen har haft samma problem. Man är onormal.

När är det min tur? En fråga som jag tror de flesta någon gång ställt sig. Inte av samma orsak, men med samma obehagliga rädsla över att bli sist kvar. 

Den ena väntar på att bli kär, den andra har inga vänner. En tredje vill bli bjuden på fest och en fjärde vill bli av oskulden. En vill ha ett förhållande, en har ingen den kan lita på, en hatar sin kropp, en har ångest över mat och en är rädd för att växa upp. 

Och massvis med nästan-snart-vuxna är ledsna och vet inte riktigt varför och tror att det är fel på dem för det. Kanske känner de sig ensamma trots att de har massvis med vänner. Kanske känner de en meningslöshet som de inte riktigt kan sätta fingret på. Och man undrar: När går det över?

Det är så många problem som på något vis hör till den här perioden. Det nästan ska vara så. Man ska vara vilsen, förvirrad och allmänt himla känslig.
Trots att jag vet det här upplever jag samma sak. Tanken om att jag är den enda som känner så här. Oron, ångesten och ensamheten över att vara onormal och fel.

Jag vet att Future Me kommer lägga huvudet på sne och le sådär förstående och vuxet och förklara att lilla lilla 17åriga Rebecca inte behöver oroa sig. Att problemen du nu upplever kommer gå över, och de är faktiskt inte sådär världsstora som du inbillar dig. Och sluta undra när det ska bli din tur att bli älskad, allt sån där kommer med tiden! Jag lovar, det löser sig. 

Jag vet. Jag vet att jag kommer tänka så. (Eller? Tänk om jag läser det här som 49åring, får ett stick i hjärtat och fäller ihop datorn för att jag inte klarar av mer. En av mina trettiotvå katter hoppar upp i mitt knä och stryker sig mot min haka för att få uppmärksamhet. Jag klappar den lite förstrött på huvudet och tänker på kärleken som aldrig blev. Trots att jag har en katt i knät, en på huvudet och tre på vardera axel så känner jag mig otroligt ensam. Jag tycker lite synd om mig själv men går tillslut in på blocket och letar efter kattannonser. Kanske skulle ännu en kunna fylla upp hålet i mitt bröst?). Skoja. Hemska tanke, det där kommer inte hända. 

Iaf, trots att jag vet att det löser sig så gör det inte oron mindre. Frågan när blir det min tur? besvaras inte, och återstår därmed. Det är nästan när man hör om andra som har precis samma problem, som man först kan få lite perspektiv. Man inser att det inte är så farligt för det klart att det kommer gå över för hen (haha), men kanske framförallt: att man inte är ensam. 

Hm

Okej, detta inlägget är himla rörigt och den röda tråden har blivit kapad på flera ställen och knutits ihop på andra och liknar ett väldigt litet garnnystan, men jag hoppas ni förstår åtminstone lite tankar och lite spår av poäng. Nu ska jag sova, imorgon väntas jobb. Taggelitagg

Bild på Past Me som Present Me vill krama om och förklara att things will get better = Det finns hopp även för Future Me