Ännu ett sånt där inlägg

Det kryper i mig. 
Jag vet inte vad jag ska svara när vänner, som jag inte har träffat på länge, frågar om det har hänt något på sistone. DET GÖR MIG GALEN.

Jag är 17 år och jag trodde att detta skulle vara en sprudlande tid. En intensiv, brinnande och kaotiskt tid. Ni vet, när man gör massa puckade galna grejer på grund av dansande hormoner. Men det gör inget, för man är ung och dum och när tusan ska man göra misstag om man inte gör det nu? 

Jag trodde att det var en tid med massa nya spännande människor, sena nätter, bultande hjärtan, ständiga gapskratt och med en bergochdalbana till humör.

En tid då man litar helt och fullt på sitt hjärta och intuition, utan plats för eftertanke. Och man bara leverleverlever livet så mycket att man nästan spricker av alla känslor och intryck. 

Vad har du haft för dig på sista tiden?
Jag? Tja... Jag har väl träffat lite kompisar... Och så jobbar jag ju, och pluggar såklart. Så ofta jag har tid så tränar jag också. Men något speciellt har jag väl inte direkt gjort... Hm. Sa jag att jag pluggar?

FAN. JAG ORKAR INTE.
Är det sån skit man ska slänga bort sina ungdomsår på? All sån där skit man redan har gjort 3294 gånger. Som inte ger en varken utmaning eller utveckling eller intryck eller ens en känsla eller minne ELLER NÅGOT ANVÄNDBART ÖVER HUVUD TAGET. 

Jag måste måste måste ta mig ur det här, hitta på någonting. Jag VILL verkligen göra något nytt nästa år, jag behöver det.

"Nämen, du ska väl gå klart gymnasiet först? Det är ju mycket enklare att få det gjort. Det är väl skönast? Man brukar ju ta ett sabbatsår efter studenten, inte innan."

Men fuck you, & vadå enklast och skönast? Själva poängen var liksom att utmana mig själv och göra någonting jobbigt, att komma UTANFÖR min comfort zone, inte att välja den lättaste vägen. Sorry, att du missuppfatta. 

Det kanske suger balle att skjuta upp trean ett år, se alla vänner ta studenten innan mig. Det kanske blir skit hela alltet. Jag kanske inte är mogen. Strunt samma! Då har jag åtminstone vågat, och det är det viktigaste för mig.

Jag och mina fina vänner

Nu lät jag oerhört bitter, ber om ursäkt för det. Det är jag faktiskt inte, bara aningens frustrerad. Och självklart är det bra att folk säger sin åsikt och tips osv. Tråkigt bara att alla verkar begränsas av vad som man brukar göra, och vad som är mest bekvämt.

och jag ber om ursäkt nummer 2 (eller nej det gör jag egentligen inte, för det är min blogg och jag bestämmer. mohaha), för att jag ständigt skriver om samma saker. men det är liksom detta som rör sig i mitt huvud för stunden. och det vore ju himla konstigt att skriva om något som inte rör sig i mitt huvud. eller?

Godnattgodnatt

I min egna värld

Om man delar upp jordens befolkning i tio olika grupper utefter hur mycket de lever i nuet - där grupp 1 är supernärvarande hela tiden och ju högre tal, desto mindre närvarande - så hade jag lätt hamnat i grupp 10. 
När jag sitter på bussen tänker jag på något vi diskuterade på rasten, när jag tränar funderar jag över vad jag ska göra efter gymnasiet och när jag går hem planerar jag vad jag ska äta och hur skönt det ska bli att komma hem. Och de få gånger jag analyserar nuet är för att jag planerar att berätta om det för någon eller skriva ner det, och då fokuserar jag mer på hur jag ska formulera mig bäst än att faktiskt ta vara på det.
Uttrycket "Now is all you have" skrämmer mig, det betyder att jag knappt har någonting. 

Kanske är det därför jag åkte in till Nettbuss kontor imorse för att hämta ut min plånbok jag glömde på bussen. Kanske är det därför jag behöver köpa ny skåpsnyckel en gång per läsår för att jag inte minns vart jag lagt den. I tanken är jag alltid någon annanstans. Jag vet inte vart jag lägger saxen, jag minns inte varför jag gick in i köket och jag minns absolut inte om jag låste dörren när jag gick hemifrån - för jag har inte uppmärksammat det utan har fullt fokus på min egna lilla värld. 

ÅH, JAG BLIR GALEN! Jag vill inte vara sån här. 
Trots att jag hållit tal i svenskan om att leva i nuet är en viktig del i lycka, så tar jag inte in det själv. 

Okej, Rebecca. Nu får du sluta tänka en massa. Lev i nuet! Ta in allt, vad känner du? Hm... Det gör lite ont i ena knäet. Jag känner mig lugn och ganska glad men jag stör mig lite på regnet. Shit, byxorna börjar verkligen bli blöta nu. Åh, jag längtar tills jag kommer hem och kan byta om. Kanske borde jag torktumla dem, så att jag kan ta på mig dem ikväll. Eller det kanske är bättre att tvätta dem, jag menar de håller ju på att bli lite smutsiga. Åh, när jag kommer hem ska jag ta på mig min onepiece, gud vad mysigt. REBECCA! Lägg av, nu kommer du av dig igen! Fokusera! Vad känner du? Vad hör du?

Denna ständiga irriterande monolog i mitt huvud. Jag driver mig själv till vansinne, så otroligt jobbig. Hur ska jag sluta? Börja meditera? Gå någon yogakurs? Jag vet inte, men något måste jag göra åt det.

Jag börjar bli så duktig på att vara disträ att jag inte bara mumlar något ohörbart när folk frågar mig något, utan jag kan till och med svara något vettigt. Det hände senast idag. Hanna pratade om något medan jag satt i helt andra tankar. Plötsligt gjorde hon en paus och utan att tänka ställde jag en fråga, utan att veta vad jag sa, för att verka som att jag lyssnade. 
Det läskiga är att frågorna brukar dessutom vara relevanta så det måste verka som att jag vet precis vad vi pratar om. Men när jag har ställt den inser jag att shit, vi pratar ju faktiskt om någonting och här sitter jag och fantiserar om Leonardo DiCaprio. Så för att inte avslöja mig spelar jag snabbt upp det vi sagt i mitt huvud, innan det försvinner, för att ha koll på vad vi snackar om.

Så himla otrevligt. Hade blivit galen om folk gjorde så mot mig. 

Tankspridd och vimsig som en senil gammal tant

För vad kan vara bättre än att dränkas i sitt eget svett?

Knappast någonting, i alla fall inte mycket. 
Var på ett förjävla jobbigt cirkelfyspass ikväll. Ni vet ett sånt där när man blir helt slut så fort passet börjar och när det känns som att man inte kan bli tröttare så blir man det ändå. Och trots att det känns helt omöjligt så orkar man faktiskt ännu lite till. 
Så svettig var det längesedan jag blev, herregud, underbart!

Jag älskar träning. 
Även om det ibland känns som ett evinnerligt stort steg att resa sig från soffan gör känslan efteråt det värt att ta det steget, tusen gånger om!
Hur jag än mår innan - arg, trött, lugn, ledsen - så är jag jämt på strålande humör efteråt. Åh, jag känner mig nästintill euforisk, haha! Att dessutom efteråt cykla hem i sakta mak i beckmörker, så fint så fint, och komma hem till en ny smak proteinpulver - päronsplitt. Fast skulle jag säga att jag njöt av shaken skulle jag ljuga, för gud vad illamående det är. Tvingar alltid i mig det. Förstår inte folk som säger sig tycka om det, gör de verkligen det? 

Idag när jag fick syn på mig själv i spegeln så tänkte jag på att inte vara så hård mot mig själv. 

Nej, jag var inte den mest vältränade, den med mest muskler eller den mest tonade i rummet. Men jag äter hyfsat hälsosamt, tvingar iväg mig själv på träning så ofta jag kan och jag försöker alltid göra mitt allra bästa - och det är något jag är otroligt stolt över. 

Puss och kram skumbanan

När blir det min tur?

Det är en himla massa snack om tonåren. Om vilken jobbig tid det är, hur förvirrad man känner sig och hur småsaker kan bli så stora att de håller en vaken om nätterna. Det är en intensiv tid, både fysiskt och psykiskt. Massa grejer händer i kroppen och plötsligt ska man vara mer eller mindre vuxen. 

Vi vet det där. Vi har hört det tusen gånger. Ändå så tror man inte riktigt på det. 
För någonstans när natten är tung och oron bubblar upp över allt och ingenting så är man ensammast i världen. Och ingen annan har någonsin känt på samma sätt. Ingen har haft samma problem. Man är onormal.

När är det min tur? En fråga som jag tror de flesta någon gång ställt sig. Inte av samma orsak, men med samma obehagliga rädsla över att bli sist kvar. 

Den ena väntar på att bli kär, den andra har inga vänner. En tredje vill bli bjuden på fest och en fjärde vill bli av oskulden. En vill ha ett förhållande, en har ingen den kan lita på, en hatar sin kropp, en har ångest över mat och en är rädd för att växa upp. 

Och massvis med nästan-snart-vuxna är ledsna och vet inte riktigt varför och tror att det är fel på dem för det. Kanske känner de sig ensamma trots att de har massvis med vänner. Kanske känner de en meningslöshet som de inte riktigt kan sätta fingret på. Och man undrar: När går det över?

Det är så många problem som på något vis hör till den här perioden. Det nästan ska vara så. Man ska vara vilsen, förvirrad och allmänt himla känslig.
Trots att jag vet det här upplever jag samma sak. Tanken om att jag är den enda som känner så här. Oron, ångesten och ensamheten över att vara onormal och fel.

Jag vet att Future Me kommer lägga huvudet på sne och le sådär förstående och vuxet och förklara att lilla lilla 17åriga Rebecca inte behöver oroa sig. Att problemen du nu upplever kommer gå över, och de är faktiskt inte sådär världsstora som du inbillar dig. Och sluta undra när det ska bli din tur att bli älskad, allt sån där kommer med tiden! Jag lovar, det löser sig. 

Jag vet. Jag vet att jag kommer tänka så. (Eller? Tänk om jag läser det här som 49åring, får ett stick i hjärtat och fäller ihop datorn för att jag inte klarar av mer. En av mina trettiotvå katter hoppar upp i mitt knä och stryker sig mot min haka för att få uppmärksamhet. Jag klappar den lite förstrött på huvudet och tänker på kärleken som aldrig blev. Trots att jag har en katt i knät, en på huvudet och tre på vardera axel så känner jag mig otroligt ensam. Jag tycker lite synd om mig själv men går tillslut in på blocket och letar efter kattannonser. Kanske skulle ännu en kunna fylla upp hålet i mitt bröst?). Skoja. Hemska tanke, det där kommer inte hända. 

Iaf, trots att jag vet att det löser sig så gör det inte oron mindre. Frågan när blir det min tur? besvaras inte, och återstår därmed. Det är nästan när man hör om andra som har precis samma problem, som man först kan få lite perspektiv. Man inser att det inte är så farligt för det klart att det kommer gå över för hen (haha), men kanske framförallt: att man inte är ensam. 

Hm

Okej, detta inlägget är himla rörigt och den röda tråden har blivit kapad på flera ställen och knutits ihop på andra och liknar ett väldigt litet garnnystan, men jag hoppas ni förstår åtminstone lite tankar och lite spår av poäng. Nu ska jag sova, imorgon väntas jobb. Taggelitagg

Bild på Past Me som Present Me vill krama om och förklara att things will get better = Det finns hopp även för Future Me