När jag sitter på bussen tänker jag på något vi diskuterade på rasten, när jag tränar funderar jag över vad jag ska göra efter gymnasiet och när jag går hem planerar jag vad jag ska äta och hur skönt det ska bli att komma hem. Och de få gånger jag analyserar nuet är för att jag planerar att berätta om det för någon eller skriva ner det, och då fokuserar jag mer på hur jag ska formulera mig bäst än att faktiskt ta vara på det.
Uttrycket "Now is all you have" skrämmer mig, det betyder att jag knappt har någonting.
Kanske är det därför jag åkte in till Nettbuss kontor imorse för att hämta ut min plånbok jag glömde på bussen. Kanske är det därför jag behöver köpa ny skåpsnyckel en gång per läsår för att jag inte minns vart jag lagt den. I tanken är jag alltid någon annanstans. Jag vet inte vart jag lägger saxen, jag minns inte varför jag gick in i köket och jag minns absolut inte om jag låste dörren när jag gick hemifrån - för jag har inte uppmärksammat det utan har fullt fokus på min egna lilla värld.
ÅH, JAG BLIR GALEN! Jag vill inte vara sån här.
Trots att jag hållit tal i svenskan om att leva i nuet är en viktig del i lycka, så tar jag inte in det själv.
Okej, Rebecca. Nu får du sluta tänka en massa. Lev i nuet! Ta in allt, vad känner du? Hm... Det gör lite ont i ena knäet. Jag känner mig lugn och ganska glad men jag stör mig lite på regnet. Shit, byxorna börjar verkligen bli blöta nu. Åh, jag längtar tills jag kommer hem och kan byta om. Kanske borde jag torktumla dem, så att jag kan ta på mig dem ikväll. Eller det kanske är bättre att tvätta dem, jag menar de håller ju på att bli lite smutsiga. Åh, när jag kommer hem ska jag ta på mig min onepiece, gud vad mysigt. REBECCA! Lägg av, nu kommer du av dig igen! Fokusera! Vad känner du? Vad hör du?
Denna ständiga irriterande monolog i mitt huvud. Jag driver mig själv till vansinne, så otroligt jobbig. Hur ska jag sluta? Börja meditera? Gå någon yogakurs? Jag vet inte, men något måste jag göra åt det.
Jag börjar bli så duktig på att vara disträ att jag inte bara mumlar något ohörbart när folk frågar mig något, utan jag kan till och med svara något vettigt. Det hände senast idag. Hanna pratade om något medan jag satt i helt andra tankar. Plötsligt gjorde hon en paus och utan att tänka ställde jag en fråga, utan att veta vad jag sa, för att verka som att jag lyssnade.
Det läskiga är att frågorna brukar dessutom vara relevanta så det måste verka som att jag vet precis vad vi pratar om. Men när jag har ställt den inser jag att shit, vi pratar ju faktiskt om någonting och här sitter jag och fantiserar om Leonardo DiCaprio. Så för att inte avslöja mig spelar jag snabbt upp det vi sagt i mitt huvud, innan det försvinner, för att ha koll på vad vi snackar om.
Så himla otrevligt. Hade blivit galen om folk gjorde så mot mig.
Tankspridd och vimsig som en senil gammal tant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar