Och jag var 17 år, ville inte va den som blev kvar

Åh, vad jag har längtat efter att få skriva här. Längtat efter den stund då jag ska ge mig lite tid att rå om min lilla bloggis. Nu har jag iofs suttit en bra stund och redigerat bilder att lägga upp här, men jag blev liksom inte riktigt klar, så den bildbomben blir någon annan dag.

Det kryper i kroppen. Jag vill mer, så himla mycket mer. Se mer, upptäcka mer, upptäcka mer, lära mer, växa mer. Dessutom är det så himla mycket i mig som vill komma ut, uttryckas. Men det är så abstrakt alltihopa - en känsla av något som kan komma att bli en låt, en text, en dröm, en bild. Det är så svårt att säga, så svårt att få grepp om. Det kommer små små fragment av känslor och idéer, oftare och oftare, som en varning inför att det snart bubblar upp och kokar över. Jag längtar.

Nej, fan. Fan vad jag pratar i gåtor och flummar sönder. Men trots att abstrakta ting kan kännas tydligare och, på så vis, enklare än konkreta. Så är det så förbannat svårt att hålla sig inom ramarna att konkreta grejer många gånger är svårare ändå. Ja.

Jag längtar till skolan. Dels för att detta lovet inte vart det minsta lovigt eller avslappnande ö.h.t med alla dessa jobbtider. Att börja plugga ska bli skönt.
Dels för att komma tillbaka till rutiner. Säga vad man vill om dem, men det är åtminstone skönt och tryggt. Rutiner i lagom mängd, och med regelbundna avbrott, är underbara.
Dels för att jag inte vet vad jag väntar mig, alls. Vilken skola ska jag ens gå? Skolan börjar om cirkus en veckus, och jag vet inte vart jag ska gå, vilken befriande känsla.

Jag hoppas, hoppas på att jag kommer börja Hvitfeldtska till hösten. Kanske för att de flesta råder mig att låta bli. För att det ligger så långt bort. För att pendla är så jobbigt. För att jag kommer få lägga så mycket tid. 

Som att det var det viktigaste, pendlingen. Som att man ska välja skola endast pga sträckan mellan den och hemmet. 

Jag känner mig som en rebellisk fyraåring som precis insett att det inte finns något roligare än att göra tvärtemot vad alla andra säger. Men det spelar ingen roll, kalla mig omogen men jag vill så gärna ta ett eget beslut, bara för min skull.  

Dessutom skrämmer det mig, och det är bra. Jag kommer växa genom att byta skola, att komma in i en klass där man inte vet något om någon. Hoppas hoppas

Dessutom nr 2 känner jag ett sådant behov av att komma bort. Eller nej, inte för att komma bort ifrån något, utan för att komma till något. Jag har bott på en jävla ö (man ska dock inte säga jävla, för den är bra fin på många vis) i hela mitt liv, i 17 år och snart får det vara nog. 

Det tråkiga är bara att det inte är min egna vilja. Eller jo, klart. Men det hör ju till den här åldern, jag är i den fasen utav mitt liv - precis som att det är nu man försöker hitta sig själv, som att i tidiga tonåren går mamma och pappa från hjälte till jobbiga, som att man i medelåldern kommer in i någon kris och letar därför efter någon drastisk förändring och man i slutet av sitt liv tänker tillbaka på tiden som har varit och gör någon form utav sammanställning. Det hör till. 

Fast varför bry sig om det egentligen. De är ju trots allt väldigt få känslor, tankar och åsikter som inte kommer utifrån eller på grund av någon fas.