Jag var i alla fall på Håkans konsert i Scandinavium, för er som undrar vad tusan jag snackar om. Hade knappt hunnit längta, då veckorna bara rullar på och avlöser varandra i rekordfart. Är det bara jag, eller är det fredag och måndag hela tiden?
I alla fall. Jämfört med konserten i Slottskogen så hade jag sittplats, och var även själv. När jag bokade var jag sur över att ståplats var slut, men på väldigt många vis så var det skönt. Jag slapp köa hundra timmar i kylan, jag SÅG HELA TIDEN (grymt stort plus) och även om stämningen inte var lika brutal som två meter från scen, så var den fin där med. Var rädd att folk skulle sitta ner och hålla käften och muttra lite, men icke. Även där var jag omringad av fans som stod och dansade och kunde de flesta låttexterna.
Alltså ÅH VAD FINT DET VAR. Orkar inte rabbla mer korrekt fakta, utan vill bara få ut hur sanslöst bra det var. Bortsett från att jag var närmare honom förra konserten så var denna bättre på alla plan. Goare stämning, bättre band, bättre upplägg, bättre prat emellan låtarna, mer intimt och ja, ALLT.
Jag ställde mig i kön väldigt sent, och tog god tid på mig, då hela insläppet blivit försenad. Jag hade nog inte ens hunnit sitta på min plats i en hel minut innan alla började ropa. Det var nedsläckt så jag hade svårt och se men det såg ut som att det stod en skepnad på scenen, var han redan på plats? Så hörde jag några välkända gitarrtoner, en strålkastare tändes och längst fram på scenen stod han. Håkan. Allt annat var mörkt, bortsett från han som var helt upplyst. Och så började han sjunga Bara dårar rusar in.
Ungefär då, på en gång, började jag gråta. Så konstigt. Att man kan bli så överväldigad av en människa som man inte ens känner. Att dess blotta existens, faktumet att befinna sig i samma rum, kan få alla känslor att flippa ur. Det kändes som att jag förlorade kontrollen helt.
Dock grät jag inte under hela konserten. Efter åtminstone de fyra första låtarna hade överväldigande övergått till ett stilla välbehag.
Och herregud vad jag sjöng. Eller skrek är väl en bättre beskrivning. Min röst försvann korta stunder, brast otaliga gånger och flera gånger fick jag kräkreflexer när jag försökte pressa ut luft som inte fanns. Kände mig helt svimfärdig då jag glömde andas alltför ofta.
Haha, jag låter helt sjuk i huvudet, jag vet. Men vad gör väl det. Ibland känns det som att alla de där gångerna man lever riktigt för fullt, eller upplever de bästa stunderna, ja de stunderna är man oftast lite dum i huvudet. För när man är alltför korrekt så slutar saker kännas. Så känns det åtminstone för mig.
Och hur vaar det nu? Att vara helt ensam?
First of all så var jag själv. Inte ensam. Om jag nu ens var det, har för mig att det var närmare tretton tusen människor runt omkring mig.
Och för det andra så var det underbart, man slapp ju prata med någon! Istället kunde jag lägga all fokus på musiken och uppträdandet.
Trodde ändå att de skulle bli lite konstigt, men det var inte förrän i slutet, när det redan pågått i drygt två timmar, som jag insåg att jag var själv. Tanken hade inte ens slagit mig, att jag borde haft sällskap. Det hade varken varit tråkigt eller pinsamt eller stelt eller vad det nu kunde tänkas vara. Det var endast positivt.
Skulle jag däremot haft ståplats hade det inte skadat med en vän. Gärna en starkis som kunde se till att man inte blev nedtrampad.
Åh herregud, nu har jag skrivit långt. Well well, det här behövde komma ut och reflekteras.
Filmade en del. Inte mycket, ville ju inte missa upplevelsen, men några snuttar från låtar jag inte var lika förälskad i och även klipp när han berättade saker blev det allt. Kanske klipper jag ihop det till en enda video, vi får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar