Att dränkas i besvär

En underbar grej med att skriva här, är att min blogg blir till min psykolog på nåt vis.
På ett sätt hatar jag att jag har psykolog-rollen med så många av mina vänner. Det är så många som dumpar sin skit på mig, men själv vet jag inte riktigt vart jag ska göra av min egen. Menar absolut inte att skylla på någon, nejnej, det är framförallt mitt eget fel. Jag tycker helt enkelt inte om att prata så mycket om mig själv. Åsikter och tips, absolut, det ger jag gärna. Men att sitta och bara babbla om mig själv är sjukt obehagligt, tycker inte om att vara sådan alls. Då är det mycket behagligare att lyssna, ställa frågor och visa att man bryr sig. Det uppskattar andra och jag känner mig inte utsatt. 

Men ibland så kokar det liksom över, ganska ofta till och med. Och när jag nästan sprängs av förvirring, ångest eller bara allmänt negg, då är det bra att den här bloggen och dagböcker finns. 

Just nu är en sådan stund. Känner mig så sjukt besviken på livet. Inte för att det hänt något hemskt eller för att jag har någon anledning att tycka synd om mig själv eller så. Nej, för att jag undrar när tusan jag ska få börja leva? 

Ännu en gång är det såklart mitt fel, vilket bara förhöjer ångesten. Det känns verkligen som att jag slösar bort min tid. Varför pluggar jag? VARFÖR ägnar jag vardagarna åt att gå i skolan, kvällarna åt att plugga och helgerna åt att jobba? VARFÖR?

Det är ju så sjukt obegripligt. Jag pluggar för att kunna plugga fler år efter gymnasiet för att sedan spendera dagarna åt att jobba.
Och jag känner att livet måste handla om så mycket mer än betyg och löner, annars är det inte värt. 

Jag är så sjukt tacksam över mitt liv, och över att jag lever, varför i helvete slösa bort den tiden? 

Sådan frustration.

Det värsta är att den enda att bli arg på är en själv. Ingen tvingar mig, jag är fri att göra vad jag vill. Jag kan göra vad som helst, och denna otroliga frihet begränsar mig något enormt. 

För många val, för svårt att välja, blundar och lever på och låtsas som ingenting.

Suck. 

Tack, för att du lyssnar, my dear blog. Tack, för att jag får dumpa min skit på dig. 

Jag lovar, jag är vanligtvis inte så här bitter. Livet är fint många gånger.
Jag väljer bara att visa upp mina sämre sidor här, så att vänner ska slippa dem. 

P & K