Sista dagen i ettan är dagen imorgon, och hur mycket jag än försöker och anstränger mig så kan jag inte förstå hur tiden kan gå så fort. Det skrämmer mig att vem jag än pratar med ser den alltid lika förvånad ut vid det faktum att veckan, månaden eller året har gått så fort. Som att tidens hastighet dubblas hela tiden, gång på gång på gång, år efter år. I sånna fall vore min levda tid likvärdigt med trehundra år framåt. Det där grundade jag dock inte på mer än en ren chansning, klockan är för mycket för matte.
Jag älskar att blogga, att skriva över huvud taget. Att omvandla tankarna till ord gör att jag förstår vad det är jag egentligen vill, och vad det är jag faktiskt tänker. Reder ut virrvarret av tankar och gör dem betydligt mer begripliga.
Gissa vem jag träffade i lördags? Håhåhååhååhåkan! Magisk kväll, trots alla sjömansklädda, knuffande tonårsbrudar som ansåg att ingen hade mer rätt att stå längst fram än just dem. Okej, bortsätt från sjömanskläderna så stämde det där in hyfsat på mig, jag erkänner.
Det är sorgligt att alla blir så själviska på konserter. Ut med armbågarna, slit bort, kasta och släng dig fram. Typ så.
Men nej, nu låter jag negativ. Det var en UNDERBAR kväll. Myselimys. Var där med Linnea, Elin och en nyfunnen vän som var stark nog att se till att jag inte blev nedtrampad likt ett tuggummi.
Jag vill verkligen lägga upp bilder, men datorn är full och hårddisken borta, så kan inte lägga över. BUHUBUHU
Jag anstränger mig för att komma utanför min comfort zone hela tiden. Man tjänar ju så mycket på det. Jag är nästan så rädd för att skämma ut mig så att jag inte ens vågar leva. Fast jo, det där var inte sant alls. Överdriften var kraftig och rejäl. Men jag är rädd för det, att slänga bort livet på att inte våga. Fast var ligger logiken i att vara rädd för att vara rädd?
Nä. Nu får jag sluta. Jag svamlar bara ändå.
Ska man byta linje förresten?
En liten instagram bild var datorn åtminstone snäll nog att klara av
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar